Hur kunde jag låta det gå så långt?
Egentligen började det redan hösten 2013. Kronisk spänningshuvudvärk och yrsel vilket gjorde att jag besökte min husläkare som skickade mig på magnetröntgen av huvudet. Uteslutningsmetoden. Det visade ju inget. Inte heller proverna som jag tjatade mig till visade något.
Stress var orsaken påstod min dr som jag gått hos i ca 15 år.
Gjorde jag några förändringar?
Så klart inte.
Vi gick och köpte oss ett radhus som jag och maken renoverade under ca 2 månader innan vi flyttade in.
Och på jobbet genomförde vi en omorganisation. Visserligen såg jag positivt på förändringen men självklart medförde den vissa spänningar pga bl a nya gruppkonstellationer.
Våren gick och jag hann byta arbetsuppgifter och arbetsgrupp två gånger.
Livet snurrade på och fritiden fylldes av fotboll och egen träning.
Avsatt tid för återhämtning var det inte tal om.
Den tyckte jag att jag fick i solskenet vid sidan om fotbollsplanen.
Var lite stökigt på jobbet under våren med en kollega jag kommit nära men som jag gjorde slut med. Tog på krafterna så klart.
Sommaren 2014 var ju helt fantastisk. Bodde i solstolen på stranden hela dagarna. Och kvällarna tillbringade vi på vår altan som byggdes under påskhelgen 2014.
När jag kom tillbaka till jobbet efter semestern så var jag inte alls utvilad vill jag minnas. Jag kommer ihåg att jag vid ett tillfälle tog ut kontanter på bankomaten. Kom hem med kortet i fickan men pengarna glömde jag visst vänta på.
Vid ett tillfälle under hösten när jag satt på väg på bussen till jobbet kom jag på att jag glömt påsen med mina matlådor. I själva verket hade jag kastat dem i soptunnan ihop med soppåsen.
Det hände mycket på jobbet under hösten och fritiden fortsatte fyllas av fotboll.
Vi skojade lite grann om vad vi skulle göra när fotbollssäsongen avslutades i slutet av oktober.
Det var ungefär där jag fick för mig att jag skulle satsa på min egen träning och anlitade en PT under 12 veckor. Lite extra press på mig själv tyckte jag tydligen var en bra idé.
Samtidigt var det där i månadsskiftet oktober/november som jag brakade samman.
Tröttheten lamslog min kropp samtidigt som ångesten bosatte sig hos mig.
Helgerna spenderade jag hemma i soffan/sängen. Var konstant ledsen på helgerna. Grät ofta hysteriskt speciellt på söndagarna då ångesten var som värst. Både man och barn tassade på tå och vågade knappt prata med mig för det slutade oftast att jag blev arg och skrek något elakt.
Jag trodde en period i november att jag skulle bli galen, började fundera på om det enda rätta vore skilsmässa. Ja för då skulle jag slippa den där jobbiga familjen och de skulle slippa sin hemska fru och mamma.
De tankarna spädde på min ångest ännu mer och jag trodde mitt bröst skulle slutas sönder.
Det blev december och jag fick bihåleinflammation. Blev liggandes på soffan i 2 veckor. Efter det kom julledigheten.
Var borta nästan en månad i sträck från jobbet. Och den sociala fobin slog till.
Efter att ha firat jul och nyår var jag hör slut. Låg i sängen de sista lediga dagarna. Förutom en dag då vi var i Sala på fotbollscup.
Dagen innan jag skulle börja jobba sa jag till min man att det inte håller längre. Jag måste göra något.
Gick tillbaka till jobbet och talade om för vår vikarierande chef att jag inte mått bra på flera månader. Självklart hade han inte märkt någonting.
Jag försökte förklara att jag får ångest av att gå i affärer, när jag var bland folk.
Hur kunde jag som är så social och utåtriktad ha såna problem fick jag då frågan.
Detta spädde nog på mina tvivel om att det nog inte var så farligt ställt med mig. Men jag kontaktade ändå företagshälsovården för samtalskontakt.
Fortfarande inga förändringar av arbetsuppgifter.
Förändringarna jag gjorde var på hemmaplan, på bekostnad av min familj och min fritid.
Efter jobbet och på helgerna isolerade jag mig.
Tillbringade tiden i soffan eller sängen.
Helst ensam utan för mycket ljud runt omkring sig. Att barnen i sin tur isolerade sig på sina rum för att slippa få en oskyldig avhyvling av sin labila mamma tyckte jag ju bara var skönt.
Såg till att de fick mat i alla fall. Men det där med att äta tillsammans som jag växt upp och som jag överfört till min family betydde inte längre så mycket. För hur skulle jag orka höra på allt gnäll om hur maten smakade och gnisslande bestick? Och för att inte tala om hur irriterande allt smaskande var.
Januari närmade sig sitt slut och jag började mer och mer inse hur ohållbart allt var.
Att jag la all min energi på att orka vara på jobbet och göra ett bra jobb. Och lite till så klart.
Bollade med kollegor och vänner som vänligt men bestämt bad mig bromsa.
Måndagen den 2/2 började vår nya chef. Tisdagen 3/2 avskalades mina arbetsuppgifter.
Fredagen 6/2 var jag hos min läkare som i princip skällde på mig för att jag inte bromsat tidigare.
Lämnade läkaren med en sjukskrivning 50% i en månad till att börja med (för heltid klarar jag inte att gå hemma just nu för jag får ofta ångest vid ensamheten) och ett recept på medicin mot depression och ångest.
Och just nu, när jag erkänt för mig själv, så känner jag mig ännu sämre.
Luddig i huvudet.
Glömsk.
Dränerad på energi.
Koncentrationssvårigheter.
Orolig mage.
Kronisk spänningshuvudvärk.
Tryck över bröstet.
Panikångestattacker.
Social fobi.
Fumlig.
Spända käkar.
Lättirriterad.
Ljudkänslig.
Sömnstörningar.
Ja, så ser min vardag ut för tillfället.
Och jag borde ha dragit i bromsen för länge sen.
