Analyserar min huvudvärk

Eftersom jag är en problemlösare så analyserar jag det mesta, varför det blev si eller så. 

Just nu analyserar jag min huvudvärk som slog till igår eftermiddag och som sitter kvar när jag vaknade idag. 

Troligtvis är det anspänning inför att jag ska börja jobba igen imorgon efter ca 2 månaders heltidssjukskrivning. 

Ser fram emot det med skräckblandad förtjusning. Känner stress inför det. Ska jag orka? 

Samtidigt vet mitt rationella jag att jag mår bra av rutiner. Även om jag försökt upprätthålla någon slags rutin även när jag vart hemma så finns det ju inga måsten, ingen press att hålla dem. Orkar jag inte så kan jag bryta. Men det blir ju svårare nu när jobba blir en daglig rutin igen. 

Visst det är bara 2 timmar/dag, ca 3 om jag räknar in resan dit och hem. 

Självklart har jag den inställningen att det kommer att gå bra. Men så kommer den där lilla ångesten och knackar mig på axeln. 

Är det dags nu?

Kanske är dags nu att sparka igång bloggen igen.
Har försökt blogga på annan bloggsajt men återgick nu till Blogger. Och nu känns det som om jag har kommit hem igen till där allt började.

Uppdatering från mig

Vad har hänt sen sist?

Jo, jag arbetstränade 25% i maj och 50% resterande tid fram till semestern. Det resulterade i att jag fick ett rejält bakslag. 

Dels den snabba ökningen fr 2 till 4 timmar/dag plus det att jag helt enkelt hade semester. 

Jag tycker ändå att vi hade en bra sommar. Barnen accepterade att jag kanske inte orkade dra iväg på så mycket saker. Vi åkte till stranden i ca 2 tim/gång för det var den stund jag orkade vara i solen och bland folk. 

En vecka tillbringade vi i Göteborg då vår dotter spelade Gothia Cup. Var i princip ångestfri hela veckan och orkade hänga med på det medta. När vi kom hem därifrån kom ångesten och tröttheten som ett brev på posten. 

Var hemma några dagar innan vi tog en spontantur till min syster och hennes familj i Skåne. Intensiva dagar då hennes familj är lika pratglad som min här hemma, för att inte tala om hennes lilla 3-åring som pratar oavbrutet all vaken tid. Men hellre en go och pratglad liten tjej än en som grinar och piper hela tiden. 

I alla fall så kände jag mig inte redo för att återgå till jobbet efter mina 4 v semester. Så jag träffade min läkare och förklarade mitt bakslag. Fick ny sjukskrivning på heltid 7/8-31/8 och så fick jag byta medicin. Fick en som dämpar oron mer då min kropp gick igång på allt och varvade upp. Svårt att sova även de kvällar jag tog en insomningstablett. Kroppen var i ständig försvarsposition och adrenalinet pumpade. Men nu efter några veckor med den nya medicinen så tror jag att vi blivit ganska så bra kompisar. 

Sen1/9 är jag åter på jobbet. Och den här gången är det meningen att jag ska jobba. Inte arbetsträna. Har fått anpassade arbetsuppgifter som inte kräver vare sig någon större arbetsbelastning eller måste göras under någon större tidspress. 

Under hela min tid som sjuk så har jag aldrig haft problem att gå till jobbet, likaså nu, helt ångestfritt att ta mig dit. Men att vara där bland över 100 kollegor, ja jag träffar ju inte alla varje dag, tar på krafterna. Många frågar ju hur jag mår och jag svarar som det är. Det har jag alltid gjort.

Varje dag efter jobbet har jag sovit minst en timme. Min lilla energi jag hade är som bortblåst. Hoppas det är en inkörningsfas bara.