tisdag 14 april 2015

Hur det går?

Mumriken beskriver det så jäkla bra. 


(Minns inte hur man länkar på annat sätt än så här.)

Det är jäkligt tufft att acceptera att man gjort så mot sig själv. Att man orsakat sig själv "hjärnskador". 
Vet inte om man ska skratta eller gråta, men som häromdagen, när jag skulle köpa hamburgare så fick jag säga "Va??" flera gånger till killen i kassan för att han pratade snabbt och för mig mycket otydligt. I mina öron lät det han sa som kinesiska. 
Likaså när vår energiska dotter ivrigt vill berätta något så får jag ofta be henne sänka rösten och prata långsammare. 
Jag ser liksom hur hennes mun för sig och det ända jag hör är "hmjkldsatreetr", typ. 

Förra veckan mådde jag lite bättre och fick ett litet hopp. Har t o m planerat med min chef om en försiktig återgång till jobbet på 25% fr o m 1/5. Och det är helt kravlöst. Enda kravet jag har är att jag ska vara på jobbet 2 timmar/dag. 

Vi får se hur det går. Något måste jag prova. Jag blir rastlös av att gå hemma samtidigt som jag inte orkar så mycket. Just nu känns det bara som jag är en hemmafru som städar, tvättar och servar familjen. Känns som att komma hemifrån en stund varje dag kan bota hemmafrusyndromet lite.