Söndag 2 november 2014

Det började som en vanlig söndag. Jag skjutsade våran dotter till fotbollsträningen på fm och passade på att gå ett varv i elljusspåret. 

Där och då brast det. 

Det var meningen att jag skulle vänta till hennes träning slutade, men istället åkte jag hem. 

Väl hemma tilltog mitt redan hysteriska tillstånd. Jag grät hejdlöst och hyperventilerade. 

Jag minns att jag gick raka vägen in i badrummet och satte mig på toalettstolen och efter mig kom min oförstående man. 

Jag minns att han frågade vad det är och att jag svarade att jag trodde jag höll på att bli galen. 

Jag grät och grät och vaggade fram och tillbaka. 

Jag var otröstlig. 

Mitt i alltihop kom jag på att min man var tvungen att åka och hämta vår dotter från träningen. 

Under tiden lugnade jag mig något. Men jag visste varken ut eller in. Känslorna som rasade inom mig var hemska. Självdestruktiva. 

Ångesten rev runt i hela min kropp. 

Veckan som följde var den värsta någonsin. Mina tankar snurrade. 

Vad händer med mig?

Vem är jag?

Vad vill jag?

Jag kände inte igen mig själv. 

Tårarna brände bakom ögonlocken från morgon till kväll. 

På jobbet presterade jag bättre än någonsin. 

Och hemma var allt bara jobbigt. 

Jag isolerade mig från allt socialt umgänge. Och även från familjen. Ville bara vara ifred. 

Och så höll jag på ända tills efter nyår då jag förstod att det inte höll längre. 

Panikångesten slog till allt oftare. Jag klarade inte av mitt jobb. Klarade inte av att gå i affärer. Klarade inte av att åka buss till och från jobbet. Jag hade ett konstant tryck över bröstkorgen, som om någon stod på mig. 

Outade allt på jobbet och fick hjälp med samtal. 

Ytterligare en månad gick. Och sen sjukskrev jag mig. 

En dag

Ca 7.00 ringer väckarklockan. 

Ca 8.30-10.30 jobbar jag.

Efter jobbet åker jag hem, handlar ibland på vägen hem. 

När jag kommer hem äter jag lunch. 

Efter lunchen sover jag, 1-2 timmar, för att 2 timmars jobb dränerar mig på energi och för att jag ska orka med resten av dagen. 

När jag vaknar äter jag oftast mellis/fikar. 

Lagar middag. 

Kanske sätter på en maskin tvätt eller läser läxor med sonen. 

Kvällen tillbringar jag i soffan. Om det inte är något föräldramöte eller annat som händer på kvällen. Jag försöker att inte ha för många kvällsaktiviteter/vecka, för det orkar jag inte med. 

Framåt kl 19-20 är jag trött igen, men lägger mig oftast ca kl 22. Och förhoppningsvis somnar jag med en gång. Har det hänt något speciellt under dagen som triggat igång oron i min kropp så tar det oftast längre tid att komma ner i varv och somna. 

Uppdatering från mig

Vad har hänt sen sist?

Jo, jag arbetstränade 25% i maj och 50% resterande tid fram till semestern. Det resulterade i att jag fick ett rejält bakslag. 

Dels den snabba ökningen fr 2 till 4 timmar/dag plus det att jag helt enkelt hade semester. 

Jag tycker ändå att vi hade en bra sommar. Barnen accepterade att jag kanske inte orkade dra iväg på så mycket saker. Vi åkte till stranden i ca 2 tim/gång för det var den stund jag orkade vara i solen och bland folk. 

En vecka tillbringade vi i Göteborg då vår dotter spelade Gothia Cup. Var i princip ångestfri hela veckan och orkade hänga med på det medta. När vi kom hem därifrån kom ångesten och tröttheten som ett brev på posten. 

Var hemma några dagar innan vi tog en spontantur till min syster och hennes familj i Skåne. Intensiva dagar då hennes familj är lika pratglad som min här hemma, för att inte tala om hennes lilla 3-åring som pratar oavbrutet all vaken tid. Men hellre en go och pratglad liten tjej än en som grinar och piper hela tiden. 

I alla fall så kände jag mig inte redo för att återgå till jobbet efter mina 4 v semester. Så jag träffade min läkare och förklarade mitt bakslag. Fick ny sjukskrivning på heltid 7/8-31/8 och så fick jag byta medicin. Fick en som dämpar oron mer då min kropp gick igång på allt och varvade upp. Svårt att sova även de kvällar jag tog en insomningstablett. Kroppen var i ständig försvarsposition och adrenalinet pumpade. Men nu efter några veckor med den nya medicinen så tror jag att vi blivit ganska så bra kompisar. 

Sen1/9 är jag åter på jobbet. Och den här gången är det meningen att jag ska jobba. Inte arbetsträna. Har fått anpassade arbetsuppgifter som inte kräver vare sig någon större arbetsbelastning eller måste göras under någon större tidspress. 

Under hela min tid som sjuk så har jag aldrig haft problem att gå till jobbet, likaså nu, helt ångestfritt att ta mig dit. Men att vara där bland över 100 kollegor, ja jag träffar ju inte alla varje dag, tar på krafterna. Många frågar ju hur jag mår och jag svarar som det är. Det har jag alltid gjort.

Varje dag efter jobbet har jag sovit minst en timme. Min lilla energi jag hade är som bortblåst. Hoppas det är en inkörningsfas bara. 

Hur det går?

Mumriken beskriver det så jäkla bra. 

http://mumindalen.org/2010/02/28/utbrand-hur-kanns-det-egentligen/

(Minns inte hur man länkar på annat sätt än så här.)

Det är jäkligt tufft att acceptera att man gjort så mot sig själv. Att man orsakat sig själv "hjärnskador". 

Vet inte om man ska skratta eller gråta, men som häromdagen, när jag skulle köpa hamburgare så fick jag säga "Va??" flera gånger till killen i kassan för att han pratade snabbt och för mig mycket otydligt. I mina öron lät det han sa som kinesiska. 

Likaså när vår energiska dotter ivrigt vill berätta något så får jag ofta be henne sänka rösten och prata långsammare. 

Jag ser liksom hur hennes mun för sig och det ända jag hör är "hmjkldsatreetr", typ. 

Förra veckan mådde jag lite bättre och fick ett litet hopp. Har t o m planerat med min chef om en försiktig återgång till jobbet på 25% fr o m 1/5. Och det är helt kravlöst. Enda kravet jag har är att jag ska vara på jobbet 2 timmar/dag. 

Vi får se hur det går. Något måste jag prova. Jag blir rastlös av att gå hemma samtidigt som jag inte orkar så mycket. Just nu känns det bara som jag är en hemmafru som städar, tvättar och servar familjen. Känns som att komma hemifrån en stund varje dag kan bota hemmafrusyndromet lite. 

Livet

När jag läser mina inlägg från i höstas, hösten 2014, så borde jag ha fattat.

Hur kunde jag låta det gå så långt?

Egentligen började det redan hösten 2013. Kronisk spänningshuvudvärk och yrsel vilket gjorde att jag besökte min husläkare som skickade mig på magnetröntgen av huvudet. Uteslutningsmetoden. Det visade ju inget.  Inte heller proverna som jag tjatade mig till visade något.

Stress var orsaken påstod min dr som jag gått hos i ca 15 år.

Gjorde jag några förändringar? 

Så klart inte. 

Vi gick och köpte oss ett radhus som jag och maken renoverade under ca 2 månader innan vi flyttade in.

Och på jobbet genomförde vi en omorganisation. Visserligen såg jag positivt på förändringen men självklart medförde den vissa spänningar pga bl a nya gruppkonstellationer. 

Våren gick och jag hann byta arbetsuppgifter och arbetsgrupp två gånger. 

Livet snurrade på och fritiden fylldes av fotboll och egen träning.

Avsatt tid för återhämtning var det inte tal om.

Den tyckte jag att jag fick i solskenet vid sidan om fotbollsplanen. 

Var lite stökigt på jobbet under våren med en kollega jag kommit nära men som jag gjorde slut med. Tog på krafterna så klart. 

Sommaren 2014 var ju helt fantastisk. Bodde i solstolen på stranden hela dagarna. Och kvällarna tillbringade vi på vår altan som byggdes under påskhelgen 2014.

När jag kom tillbaka till jobbet efter semestern så var jag inte alls utvilad vill jag minnas. Jag kommer ihåg att jag vid ett tillfälle tog ut kontanter på bankomaten. Kom hem med kortet i fickan men pengarna glömde jag visst vänta på.

Vid ett tillfälle under hösten när jag satt på väg på bussen till jobbet kom jag på att jag glömt påsen med mina matlådor. I själva verket hade jag kastat dem i soptunnan ihop med soppåsen.

Det hände mycket på jobbet under hösten och fritiden fortsatte fyllas av fotboll. 

Vi skojade lite grann om vad vi skulle göra när fotbollssäsongen avslutades i slutet av oktober. 

Det var ungefär där jag fick för mig att jag skulle satsa på min egen träning och anlitade en PT under 12 veckor. Lite extra press på mig själv tyckte jag tydligen var en bra idé. 

Samtidigt var det där i månadsskiftet oktober/november som jag brakade samman.

Tröttheten lamslog min kropp samtidigt som ångesten bosatte sig hos mig. 

Helgerna spenderade jag hemma i soffan/sängen. Var konstant ledsen på helgerna. Grät ofta hysteriskt speciellt på söndagarna då ångesten var som värst. Både man och barn tassade på tå och vågade knappt prata med mig för det slutade oftast att jag blev arg och skrek något elakt.

Jag trodde en period i november att jag skulle bli galen, började fundera på om det enda rätta vore skilsmässa. Ja för då skulle jag slippa den där jobbiga familjen och de skulle slippa sin hemska fru och mamma. 

De tankarna spädde på min ångest ännu mer och jag trodde mitt bröst skulle slutas sönder. 

Det blev december och jag fick bihåleinflammation. Blev liggandes på soffan i 2 veckor. Efter det kom julledigheten. 

Var borta nästan en månad i sträck från jobbet. Och den sociala fobin slog till. 

Efter att ha firat jul och nyår var jag hör slut. Låg i sängen de sista lediga dagarna. Förutom en dag då vi var i Sala på fotbollscup.

Dagen innan jag skulle börja jobba sa jag till min man att det inte håller längre. Jag måste göra något.

Gick tillbaka till jobbet och talade om för vår vikarierande chef att jag inte mått bra på flera månader. Självklart hade han inte märkt någonting.

Jag försökte förklara att jag får ångest av att gå i affärer, när jag var bland folk.

Hur kunde jag som är så social och utåtriktad ha såna problem fick jag då frågan. 

Detta spädde nog på mina tvivel om att det nog inte var så farligt ställt med mig. Men jag kontaktade ändå företagshälsovården för samtalskontakt. 

Fortfarande inga förändringar av arbetsuppgifter. 

Förändringarna jag gjorde var på hemmaplan, på bekostnad av min familj och min fritid. 

Efter jobbet och på helgerna isolerade jag mig. 

Tillbringade tiden i soffan eller sängen. 

Helst ensam utan för mycket ljud runt omkring sig. Att barnen i sin tur isolerade sig på sina rum för att slippa få en oskyldig avhyvling av sin labila mamma tyckte jag ju bara var skönt.

Såg till att de fick mat i alla fall. Men det där med att äta tillsammans som jag växt upp och som jag överfört till min family betydde inte längre så mycket. För hur skulle jag orka höra på allt gnäll om hur maten smakade och gnisslande bestick? Och för att inte tala om hur irriterande allt smaskande var. 

Januari närmade sig sitt slut och jag började mer och mer inse hur ohållbart allt var.

Att jag la all min energi på att orka vara på jobbet och göra ett bra jobb. Och lite till så klart.

Bollade med kollegor och vänner som vänligt men bestämt bad mig bromsa.

Måndagen den 2/2 började vår nya chef. Tisdagen 3/2 avskalades mina arbetsuppgifter. 

Fredagen 6/2 var jag hos min läkare som i princip skällde på mig för att jag inte bromsat tidigare. 

Lämnade läkaren med en sjukskrivning 50% i en månad till att börja med (för heltid klarar jag inte att gå hemma just nu för jag får ofta ångest vid ensamheten) och ett recept på medicin mot depression och ångest. 

Och just nu, när jag erkänt för mig själv, så känner jag mig ännu sämre.

Luddig i huvudet.

Glömsk.

Dränerad på energi.

Koncentrationssvårigheter. 

Orolig mage.

Kronisk spänningshuvudvärk.

Tryck över bröstet.

Panikångestattacker. 

Social fobi.

Fumlig.

Spända käkar.

Lättirriterad.

Ljudkänslig. 

Sömnstörningar. 

Ja, så ser min vardag ut för tillfället.

Och jag borde ha dragit i bromsen för länge sen.