Söndag 2 november 2014

Det började som en vanlig söndag. Jag skjutsade våran dotter till fotbollsträningen på fm och passade på att gå ett varv i elljusspåret. 

Där och då brast det. 

Det var meningen att jag skulle vänta till hennes träning slutade, men istället åkte jag hem. 

Väl hemma tilltog mitt redan hysteriska tillstånd. Jag grät hejdlöst och hyperventilerade. 

Jag minns att jag gick raka vägen in i badrummet och satte mig på toalettstolen och efter mig kom min oförstående man. 

Jag minns att han frågade vad det är och att jag svarade att jag trodde jag höll på att bli galen. 

Jag grät och grät och vaggade fram och tillbaka. 

Jag var otröstlig. 

Mitt i alltihop kom jag på att min man var tvungen att åka och hämta vår dotter från träningen. 

Under tiden lugnade jag mig något. Men jag visste varken ut eller in. Känslorna som rasade inom mig var hemska. Självdestruktiva. 

Ångesten rev runt i hela min kropp. 

Veckan som följde var den värsta någonsin. Mina tankar snurrade. 

Vad händer med mig?

Vem är jag?

Vad vill jag?

Jag kände inte igen mig själv. 

Tårarna brände bakom ögonlocken från morgon till kväll. 

På jobbet presterade jag bättre än någonsin. 

Och hemma var allt bara jobbigt. 

Jag isolerade mig från allt socialt umgänge. Och även från familjen. Ville bara vara ifred. 

Och så höll jag på ända tills efter nyår då jag förstod att det inte höll längre. 

Panikångesten slog till allt oftare. Jag klarade inte av mitt jobb. Klarade inte av att gå i affärer. Klarade inte av att åka buss till och från jobbet. Jag hade ett konstant tryck över bröstkorgen, som om någon stod på mig. 

Outade allt på jobbet och fick hjälp med samtal. 

Ytterligare en månad gick. Och sen sjukskrev jag mig.