(Minns inte hur man länkar på annat sätt än så här.)
Det är jäkligt tufft att acceptera att man gjort så mot sig själv. Att man orsakat sig själv "hjärnskador".
Vet inte om man ska skratta eller gråta, men som häromdagen, när jag skulle köpa hamburgare så fick jag säga "Va??" flera gånger till killen i kassan för att han pratade snabbt och för mig mycket otydligt. I mina öron lät det han sa som kinesiska.
Likaså när vår energiska dotter ivrigt vill berätta något så får jag ofta be henne sänka rösten och prata långsammare.
Jag ser liksom hur hennes mun för sig och det ända jag hör är "hmjkldsatreetr", typ.
Förra veckan mådde jag lite bättre och fick ett litet hopp. Har t o m planerat med min chef om en försiktig återgång till jobbet på 25% fr o m 1/5. Och det är helt kravlöst. Enda kravet jag har är att jag ska vara på jobbet 2 timmar/dag.
Vi får se hur det går. Något måste jag prova. Jag blir rastlös av att gå hemma samtidigt som jag inte orkar så mycket. Just nu känns det bara som jag är en hemmafru som städar, tvättar och servar familjen. Känns som att komma hemifrån en stund varje dag kan bota hemmafrusyndromet lite.
Ta det i din takt, stressa inte fram något och lyssna på kroppen. Det är viktigast, tycker jag som har kommit ut på andra sidan, om än mycket känsligare för vissa saker men också bättre på att lyssna på kroppen. Fast jag ska inte ge några råd (jag blev galen på sånt. Bland annat). Kram!
SvaraRaderaFör ett tag sedan var jag också där...( Det var ju då du började läsa min Cathastof- blogg? ) det finns ingen Quick-fix, jag brukar tänka att kroppen måste komma ikapp knoppen... Och det tar den tid det tar. Kram!
SvaraRaderaHej! Jag känner igen mig så mycket i det du har skrivit. Jag brakade ihop förra året. Blev sjukskriven 100% i sept2014. Jag tänkte att det nog räcker med 6veckor. Tog 6 månader innan jag var tillbaka. Sedan i februari i år har jag gradvis fått gå upp i tid från 25% till 50% och nu, ett år senare arbetar jag 75% och kommer göra så året ut. Jag har bytt jobb också, vilket i mitt fall var nödvändigt.
SvaraRaderaVad jag vill säga är att ta det lugnt, vi är mång, alltför många som har jobbat oss rätt in i kaklet. Det tar tid att återhämta sig, olika för alla, gör det i din takt. Stor varm kram till dig! Och lycka till